Idag såg jag John, från Johnossi, på andra sidan gatan. Mitt hjärta började slå i 190 och jag drog i Mia. Jag sprang efter för att prata med honom, men halvvägs insåg jag att jag inte hade något att säga. Om jag inte vill låta som en desperat fjortis. Är det inte alltid så? När man väl har chansen, får man inte fram ett ord. Efteråt kommer man på de bästa replikerna i världshistorien, men just då är det tomt, helt svart. Nu i efterhand ångrar jag något enormt att jag inte sprang fram och bara sa NÅGOT. Vad som helst! Chansen kommer troligtvis aldrig igen, och jag lät den passera. Jag brukar gilla enskilda låtar, periodvis. Jag är inget stort fan av många band eller artister, Johnossi och Lars Winnerbäck är några av de få som lyckats. Och så missar jag chansen? Vill skjuta mig själv. Trots detta var jag nöjd och lycklig.